Krångel / Bother

Standard

Innan USA / Before the US

Jag har säkert berättat hur krångligt det var att egentligen få visum till USA. Först fylla i en massa papper, betala inte bara ansökningsavgiften på ca. 1100 SEK, utan dessutom, eftersom jag skulle ha ett J-1 visum (exchange visitor/Visting scholar) ytterligare över 1000 SEK (minns inte hur mycket) för att få ett DS-2019-intyg som skulle med till Stockholm. Alla som vill ha visum och är mellan 14-75 eller nåt måste “intervjuas” på ambassaden i Stockholm, nämligen. Väntetiden på att få tid på ambassaden var 41 dagar när jag ansökte, jämfört med tre dagar i Oslo och sex dagar i Köpenhamn. Det lönar sig att vara med i NATO, tydligen!

I’ve probably told you what a hassle it was to get a visa to the US. First I had to fill in a lot of forms, then pay not only 1100 SEK as an application fee, but also, as I wanted a J-1 visa (exchange visitor/visiting scholar) another 1000+ SEK (I don’t remember how much) to get a DS-2019 paper that I had to bring to Stockholm. All applicants who are between 14-75 or something need to schedule an “interview” at the embassy in Stockholm and go there in person. The waiting time to get an interview was 41 days when I sent in my application, compared to three days in Oslo and six days in Copenhagen. It certainly seems to pay off to be a member of NATO!

Sedan 8+ timmar i bil till Stockholm med Nicklas (som förlorade gula-bil-leken med råge när vi åkte förbi Tomteboda-terminalen…), övernatta på Långholmens vandrarhem, gå till ambassaden och stå i fel kö i en halvtimme, stå i rätt kö i en halvtimme innan de kommer ut med en lapp där det står vad man ska ha med sig och inse att jag glömt frankerat kuvert i Göteborg. Lyckligtvis fanns det ett postsubstitut i form av Hemköp bara ett par kvarter bort, så det var avhjälpt ganska snabbt, men det innebar att jag fick ställa mig sist i kön igen och vänta ytterligare en halvtimme.

Then 8+ hours in a car to Stockholm with Nicklas (who lost the yellow-car game when we passed the Tomteboda Post terminal…), spend the night at the Långholmen hostel, be at the embassy the next day and stand in the wrong line for half an hour, stand in the correct line for another half an hour before they gave us a list of things we had to be able to present once inside, and realising that I had forgotten my stamped envelope in Gothenburg. Fortunately, there was a post office substitute at Hemköp a few blocks away, so that was easily sorted out, but it did mean that I had to move to the end of the line when I got back and wait for another 30 minutes.

Väl inne blev man instruerad av en beväpnad vakt att ta en nummerlapp och sitta ner. Jag hann läsa en halv bok (mest bilder) om Texas historia innan mitt nummer blev uppropat och jag fick gå till en lucka och lämna in alla grejer, och sedan sitta ner igen. Efter en halvtimme (när boken var helt utläst och jag bara kollade på bilderna) blev jag uppropad och fick gå till en annan lucka för att de skulle ta mina fingeravtryck, och sedan sitta ner igen och kolla i en bok med bilder och historia om alla amerikanska ambassader. Sedan blev jag upproad en tredje gång, och fick äntligen komma till en av luckorna där de höll själva “intervjuerna”.

Once inside I was instructed by an armed guard to take a number and sit down. I had managed to get half-way through a book (mostly images, though) on the history of Texas before they called my number, and I could and hand in all my paperwork and then sit down again. After half an hour (when I was finished with the book and was just looking at the pictures), I was called again to go and give my fingerprints at another place, and then go and take a seat again, this time looking through a book with pictures and history of all American embassies. Finally, I was called a third time and got to go to the place where the “interviews” were held.

“Intervjun” bestod i att fråga vad jag egentligen skulle göra i USA, eftersom jag till skillnad från de flesta andra i rummet ville ha ett J-1 visum och inte ett utbytsesstudentsvisum. När jag svarat på det fick jag beskedet att visat kommer inom tio arbetsdagar. Efter två veckor av skrivande, 41 dagars väntande, åtta timmars gul-bil-lekande, en natts dålig sömn på vandrarhem, ca. fyra timmars väntande utanför och i ambassaden var det hela över på ca. fem minuter, av vilket det mesta gick åt till hen i luckan skulle skriva in något på datorn.

The “interview” consisted of asking what I was actually going to do in the US, as I was applying for the J-1 visa instead of the exchange student visa like most of the others in the room. Once I had answered this, I was told that the visa would arrive within ten working days. After two weeks of writing applications, 41 days of waiting, eight hours of the yellow-car game, one night’s poor sleep at a hostel, about four hours of waiting outside and inside the embassy, everything took five minutes, most of which the lady spent writing something into her computer.

Anlända i USA / Arriving in the US

Men där slutade väl ändå krånglet, eller?
Njae, inte riktigt. Jag vet inte om det är så överallt när man byter plan inne i ett land, men åtminstone när man anländer i USA och i Sverige måste man hämta upp allt sitt bagage och checka in det igen. Jag var med om det när jag var på väg hem från Japan/Australien/Thailand och mellanlandade på Arlanda, och samma sak hände nu när jag mellanlandade i Minneapolis. Två timmars uppehåll mellan planen tillbringades så här:
– Stå i kö för att visa upp pass vid immigrationen och få väskan luktad på av den sötaste lilla droghunden jag sett;
– Leta upp en massa papper så att den uttråkade damen i immigrationen kunde kolla på dem och stämpla och ge mig ett nytt papper;
– Hämta resväskor;
– Öppna resväskan med mikroskoppreparat och visa upp dem för en annan tjänsteman och förklara först vad det var för något, sedan vad jag skulle ha dem till, sedan vad löss egentligen var och varför det intresserade mig, sedan lyssna på historier om när hans barn hade löss, sedan lyssna på historier om när hans kollegas barn hade löss, sedan svara på frågor om hur man blir av med löss, och slutligen få det hela godkänt så att jag;
– Kunde gå till en annan tjänsteman och lämna in lappen jag fick av den uttråkade kvinnan med hennes och mannens vars barn hade haft löss stämpel på;
– Stå i ytterligare en kö för att checka in bagaget igen;
– Stå i en kö till för att gå igenom en ny säkerhetskontroll med fullkroppsscanner ifall jag hade byggt några bomber sedan jag gick igenom en precis likadan kontroll vid gaten i Amsterdam;
– Vänta ytterligare en stund medan de fick tag på någon som kunde kroppsvisitera mig eftersom mina sarouel-byxor tydligen inte riktigt accepterades av helkroppsscannern;
– Sedan skynda till gaten med fem minuter till godo innan den öppnade.

But there the hassle ended, didn’t it? I hera you ask. Well, not really. I don’t know if this is the case everytime you change a plane inside to go to another place in the same country, but at least in the US and in Sweden, you have to get your luggage and get it checked in again. This happened to me when I was on my way home from Japan/Australia/Thailand, and had a stop-over at Arlanda, and now it happend when I had a stop-over in Minneapolis. The två hours I had between the planes were spent:
– Stand in line to show my passport at immigration and get my bag sniffed at by the cutest drug-sniffer dog I have ever seen;
– Find a lot of paperwork to show the bored lady at the immigration desk so she could look at them, give them a stamp, and give me another piece of paper;
– Get my suitcases;
– Open the suitcase with the microscopy slides in it and show to another officer and explain what they were, what I would use them for, what lice really are and why they interest med, then listen to stories about when his kids had head lice, then listen to stories about when his colleague’s kids had head lice, then answer questions about how to get rid of lice, and then finally get their approval so that I;
– Could go to another officer and give him the note I got from the bored lady with her stamp and the stamp of the man whose kids had lice;
– Stand in line again to check my luggage again;
– Stand in line to the security control with full-body scanner in case I had built any bombs since I went through the exact same full-body scanner at Amsterdam before we boarded the plane;
– Wait a little longer so that I could get a manual body search as my sarouel trousers were not accepted by the machine;
– Then hurry to the gate with five minutes to go.

I Salt Lake City / In Salt Lake City

Och krånglet är inte riktigt slut än. Innan jag kan registreras i universitetets databas — d.v.s. innan jag t.ex. kan få ett passerkort så att jag kan komma in kvällar och helger och ÅKA GRATIS MED ALL KOLLEKTIVTRAFIK!!!!!; eller t.ex. få någon som helst lön — måste jag ha ett Social Security Number. Det kan väl inte vara så svårt, tycker man, men det är det tydligen. För jag var tvungen att registrera mig på universitetets internationella avdelning så att de kunde skicka in alla uppgifter till socialförsäkringsverket. Att skicka uppgifterna från universitetet, som ligger här, till socialförsäkringsverket som ligger här, d.v.s. ca. fyra kilometer bort, och inom synhåll, tar tio dagar.

And the hassle isn’t quite over yet. Before I can get registered in the University database — that is, before I can get a security card that will allow me to get in evenings and weekends ad TRAVEL FOR FREE WITH ALL PUBLIC TRANSPORT!!!!!!; or, get any kind of salary — I need to have a Social Security Number. That shouldn’t be too hard, one would think, but apparently it is. I had to register at the international department of the university, so that they can send my data to the Social Security Bureau. To send this data from the universty, which is here, to the social security bureau, which is here and well within eyesight, takes ten days.

Min hypotes är följande:
Det är väl känt att vatten leder elektricitet. Elektricitet = elektroner. Datan lagrades elektroniskt, det vill säga som elektroner. Det följer att vatten leder data, i alla fall om det är elektronisk data. Rimligen borde det också vara så att brist på vatten förhindrar ledande av elektricitet, elektroner och data. Luftfuktigheten här är omkring 20-30% under sommaren, vilket innebär att data skickas med ungefär 1/5-1/3 av hastigheten man kunde förvänta sig. Ett annat exempel på detta är mitt internet, som tydligen tog en hel dag mellan att jag pratade med Comcast på morgonen och att det fungerade när jag kom hem på kvällen. Hen jag pratade med sa att det ibland tar flera timmar innan signalen når fram, och ibland tycks internet här faktiskt stanna av.

My hypothesis is the following:
It is well known that water is conducive to electricity. Electricity = electrons. The data was stored electronically, which means that it was stored as electrons. It follows that water is conducive to data, at least if the data is stored electronically.
It stands to reason that lack of water would thus impede transmission of electricity, electrons, and data. The humidity here is about 20-30%, which means that data is sent by 1/5th-1/3rd the speed you would expect. Another example of this is my internet, which took a whole day to start up, after I spoke to Comcast in the morning. The person I spoke to said that the signal sometimes takes hours to get through, and sometimes the Internet does seem to be at a standstill here.

Så först på måndag kan jag skaffa mig ett socialförsäkringsnummer, men bara som ett provisoriskt kvitto, för det tar ytterligare tio dagar innan själva kortet kommer med posten. Lyckligtvis står numret på kvittot, så jag kan ta med det till universitetet och bli registrerad. Det innebär dock att jag missar löneutbetalningstillfället, vilket var i torsdags, och förmodligen måste vänta tills den sjunde, och då får dubbel lön…

So on Monday I can get a social security number, but only as a temporary receipt, because it will take another ten days to get the actual card by mail. Fortunately, the number should be on the receipt so I can take that to the university and get registered. Unfortunately, I will have missed pay day, which was this Thursday, and will probably have to wait until the seventh and then get double salary…

Mysko detalj:
På socialförsäkringsverkets hemsida stod det instruktioner för hur man ansöker om att få ett ersättningsnummer om man tappat bort det man har. En av sakerna man måste ha med sig är bevis på att man inte har ett socialförsäkringskort. Hur ser sådana bevis ut? Rätt svar kan skrivas i ett brev, läggas i ett kuvert och skickas in till redaktionen. De tre först öppnade kuverten vinner ett fint pris! Fel svar kan med fördel behållas av skribenten själv, och behöver inte delges redaktionen. Adressen är:

Strange detail:
On the Social Security Bureau’s homepage there are instructions for how to apply for a replacement social security card if you have lost yours. One of the things you have to bring is proof that you don’t have a social security card. What does that kind of proof look like? The correct answer can be written down on apiece of paper, put in an envelope and sent to the editors. The three first opened envelopes will win a nice price! The wrong answer should preferably be kept to yourself, and you needn’t bother the editors with it. The address is:

Sergeant-Major Hillary Blakesworth FitzBroomcupboard (Retired)
C/O Mrs. Emma Halfwey-Beagle
“The Larches”
355 South Dunny Road
New Devizes, UT 84102
Our Former Colonies

One response »

  1. Jag gillar speciellt att det är en del av den byråkratiska proceduren att lyssna på lusanekdoter.

    (Men du ska vara glad att du inte är fysiker, hörde historier om folk som blev nekade inträde i Nya Zeeland för att de höll på med “nuclear physics”, det hör man ju hur farligt det är!)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s