Antelope Island

Standard

Kom som sagt äntligen iväg till Antelope Island idag, tillsammans med Andrew från labbet.

As mentioned in an earlier post, I finally got to go to Antelope Island today, together with Andrew from the lab.

Vi kom dit strax innan sju, vilket var lite för tidigt för att kunna se något, men inte för tidigt för att bli myggbiten. Antelope Island är förbundet med fastlandet med en sorts skapad sandrevel, på vlken det går en väg. Det blev första stoppet, när vi kommit ut så pass långt att vi såg att det fanns vatten och stränder på båda sidor av vägen. Runt omkring oss i halvmörkret hördes mängder av amerikanska skärfläckor Recurvirostra americana, några gräsänder Anas platyrhynchos (som vi inte hittade efter att solen gått upp…) och lite annat. Med soluppgången visade sig flera tusen skärfläckor och skedänder Anas clypeata, hundratals styltlöpare Himantopus mexicanus och en massa annat. Vi stannade här i ca. 1,5 timme, medan solen gick upp, och fick dessutom de bland annat större beckasinsnäppa Limnodromus scolopaceus, willetsnäppa Catoptrophorus semipalmatus och en stor flock med ca. 700 tundrasnäppor Calidris mauri, i vilken ett fåtal gulbröstade snäppor Calidris bairdii först kunde höras, och sedan efter idogt letande också kunde hittas. Kan inte varit mer än tre-fyra stycken i en flock på 700 tundrasnäppor som hela tiden flög upp för minsta lilla…

We arrived just before seven, which was too early to be able to see anything, but just in time to get to meet the mosquitoes. Antelope Island is connected to the mainland via a man-made causeway, which was our first stop, once we got far enough from the mainland so that we had water and beaches on both sides of the road. All around us in the half-darkness we could hear the sounds of American Avocets Recurvirostra americana, Mallards Anas platyrhynchos (which we couldn’t find once the sun was up), and some other stuff. As the sun rose, it revealed thousands of Avocets and Shovellers Anas clypeata, hundreds of Black-necked Stilts Himantopus mexicanus, and lots of other things. We stayed here for about 1.5 hours, while the sun rose, and got to see Long-billed Dowitcher Limnodromus scolopaceus, Willet Catoptrophorus semipalmatus, and a large flock of approximately 700 Western Sandpipers Calidris mauri, in which a few Baird’s Sandpipers Calidris bairdii could first be heard, and then found after some searching. Can’t have been more than three or four Baird’s in a flock of 700 Western that were really nervous and flew away for the flimsiest of reasons…

Bland måsarna dominerade ringnäbbad mås Larus delawarensis, som påminner mycket om fiskmåsen Larus canus hemma. En del Kaliforniatrutar Larus californicus och enstaka präriemåsar Leucophaeus pipixcan gick omkring på stranden, och ett flertal blå kärrhökar Circus cyaneus jagade över bilvägen (och lite överallt på ön). Längre ut hittade vi till slut både amerikansk sothöna Fulica americana och stjärtand Anas acuta. En juvenil Savannah Sparrow Passerculus sandvicensis hittades bland en massa vitkronade sparvar Zonotrichia leucophrys först då Andrew tog en bild på dem, och vi såg att en var annorlunda. Både Loggerhead Shrike Lanius ludovicianus — mycket lik vår varfågel Lanius excubitor — och Western Meadowlark Sturnella neglecta upptäcktes längs vägen då vi åkte vidare mot själva ön.

Of the gulls, Ring-billed Larus delawarensis, which is very similar to the Common Gull Larus canus back home, was the most common. Some California gulls Larus californicus and a few Franklin’s Gulls Leucophaeus pipixcan walked around on the beach, and several Hen Harriers Circus cyaneus were hunting along the road (and here and there throughout the island). Further out we eventually found both American Coot Fulica americana and Pintail Anas acuta. A juvenile Savannah Sparrow Passerculus sandvicensis was found in a flock of White-crowned Sparrows Zonotrichia leucophrys only after Andrew took some pictures and saw that one was different from the others. Both Loggerhead Shrike Lanius ludovicianus — similar to our Great Grey Shrike Lanius excubitor and Western Meadowlark Sturnella neglecta were discovered along the road as we continued towards the island.

Vi gjorde ett stopp till innan vi kom fram till själva ön, för att titta på en ENORM flock med svarthalsad dopping Podiceps nigricollis. Hemma är detta en mycket sällsynt fågel, som framför allt häckar i Hornborgasjön och liknande sjöar i Sydsverige, men här är den tydligen betydligt vanligare, för flocken vi såg innehöll uppskattningsvis 25000 individer vi kunde se från stranden (se bilderna)! Flocken glesnade inte när vi åkte längre söderut, och tycktes inte glesna mot horisonten heller, så den egentliga storleken på flocken kan ha varit betydligt större. Förmodligen var en del av dem svarthakedoppingar Podiceps auritus, men i stort sett alla var i vinterdräkt, och de som var närmast stranden tycktes alla vara svarthalsade. Hur som helst är doppingflockar på över 20000 individer imponerande oavsett vilken art det är!

We stopped one more time before we got to the island, to look at an ENORMOUS flock of Black-necked Grebes Podiceps nigricollis. In Sweden, these are rare birds, that primarily nests in Hornborga Lake and similar lakes in southern Sweden, but here it’s apparently much more common, because the flock we saw consisted on at least 25000 individual as far as we could see from the beach (see the pictures)! The flock didn’t grow less dense as we went further south, nor did it grow less dense towards the horizon, so the actual size of the flock may have been much larger. Probably at least some of them were Slavonion Grebes Podiceps auritus, but most of them were in winter plumage, and the ones closest to the beach were all Black-necked. In any case, grebe flocks exceeding 20000 individuals are impressive regardless of the species!

Väl framme på ön såg vi inte särskilt mycket fler fågelarter. Guldspett Colaptes auratus, Red-tailed Hawk Buteo jamaicensis, den inplanterade berghönan Alectoris chukar och korp Corvus corax var de huvudsakliga arterna. Däremot såg vi desto fler däggdjur, med flera stora flockar bisonoxar Bison bison, en hel del (nästan alltid ensamma) gaffelantiloper Antilocapra americana, och totalt tre coyoter Canis latrans. Ingen av de tre arterna var egentligen särskilt rädda av sig, och lät sig villigt fotograferas, även om det enligt vägskyltarna verkade vara lite riskabelt att lämna vägen (och egentligen bilen) på grund av bisonoxarna. Folk cyklade dock, så så hemskt farligt kan det inte vara. Vi körde runt lite grann tills det började kännas som att det var dags att återvända. Träffade några andra från labbet på vägen tillbaks till fastlandet (och fick dessutom se mänder av skrikstrandpipare Charadrius vociferus och långnäbbad spov Numenius americanus*) och utbytte erfarenheter med de mindre morgonpigga.

Once at the island we didn’t see many additional species of birds. Golden Flicker Colaptes auratus, Red-tailed Hawk Buteo jamaicensis, the introduced Chukar Alectoris chukar, and Ravens Corvus corax were the main species. Instead, we saw many mammals, with several large flocks of Bison Bison bison, lots of (usually single) Pronghorn Antelopes Antilocapra americana, and a total of three Coyotes Canis latrans. None of them were very shy, and were willing to be photographed, even if according to the road signs, it was a bit dangerous to leave the roads (and even the car) due to the Bison. Some people were biking, though, so it can’t have been all that dangerous. We drove around a bit until it started to feel like it was time to go home. We met some other people from the lab on the causeway (and also got to see lots of Killdeer Charadrius vociferus and Long-billed Curlew Numenius americanus*) and exchanged experiences with the less early risers.

Totalt 37 arter (plus tre däggdjursarter), vilket gör detta till den bästa exkursionen och bästa lokalen jag varit på i Utah hittils.

A total of 37 species (plus three mammal species), making this the best excursion and the best locality I’ve been to so far in Utah.

This slideshow requires JavaScript.


* Jag har beskrivit en art Lunaceps från precis den här värden: Lunaceps kukri. Det var roligt att få se den på riktigt. Nu är det bara Bristle-thighed Numenius tahitiensis och smalnäbbad Numenius tenuirostris kvar, och den senare lär väl inte ramla in särskilt snart…
* I have described a species of Lunaceps from exactly this host: Lunaceps kukri. It was fun being able to see the host for real. Now there’s only Bristle-thighed Numenius tahitiensis and Slender-billed Numenius tenuirostris left, and the latter won’t be added anytime soon, I guess…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s