Lite om döden / On the subject of death

Standard

Det är Halloween här och överallt hänger det spindelnät, pumpor, häxor, dödskallar och liknande.

Halloween is here, and there’s cobwebs, pumpkins, witches and skulls everywhere you look.

Det tar det på ett enormt allvar. Jag var och köpte en vinterjacka (egentligen en gul allvädersjacka, av ett fint friluftsmärke fast kostade 40 dollar på second hand snarare än ca. 200 dollar i nyversion, och allt som tycks vara fel är den inre dragkedjan!) med Emily och hennes kompis i helgen, och de var egentligen ute efter Halloween-kostymer (Emily ska tydligen vara utklädd till nån form av jordgubbstårta och hennes pojkvän ska vara kanin). Stället vi åkte till hade tusentals olika kostymer, plastsvärd, masker och annat — och allt var second hand, om jag förstod det rätt.

They take it very seriously. I went to buy a winter jacket (actually an all-weather jacket of a nice brand, that costed me all of 40 dollars in a second hand shop, rather than 200 dollars if I’d bought it new, and the only thing that seems to b wrong with it is the inner zipper!) with Emily and her friend last weekend, and they were actually shopping for Halloween costumes (Emily is apparently going to be some form of strawberry cake and her boyfriend is supposed to be a rabbit). The place we went to had a thousand different costumes, plastic swords, masks and other things — and unless I misunderstood, everything was second hand.

Själv tänker jag inte klä ut mig alls, och helt försöka ignorera alltihop. Jag gillar inte Halloween, eftersom den drar fokus från en av de få kristna högtiderna som egentligen är värd att uppmärksamma, Allhelgona. Även om det inte finns någon som helst anledning att bry sig om de kristna delarna av högtiden, så är det oerhört fint att ha en dag då det är påvligt och säkert kungligt påbud att tänka på de som är döda, och i förlängningen att tänka på den tid som varit.

I’m not dressing up, and will try to ignore the whole thing entirely. I don’t like Halloween, since it draws attention from one of the few Christian holidays that is actually worth celebrating: All Saints’ Eve. Even if the actually Christian parts can be ignored, it feels nice to have a whole day that’s set aside, under papal and probably royal decree, to thinking about death, and by extrapolation the past in general.

Mina föräldrars hus ligger lite på en kulle, med utsikt över Skogskyrkogården i Jönköping. Det är en ganska stor kyrkogård full med tallar, och det står mängder av ljus överallt på Allhelgona, och det ser jättemysigt ut från mina föräldrars sovrumsfönster (och från andra ställen också, naturligtvis, det är inte någon form av privat kyrkogård som bara syns därifrån…). Allt är kolmört och så där avskyvärt kallt och trist som det oftast är på hösten i Sverige, och så lyser det tusen ljus. Och det vill en del (inom min referensram med början hos min tyskalärare på högstadiet, som var ett hängivet fan av Halloween) ersätta med att klä ut sig till jordgubbstårtor och iscensätta ett ritualiserad masstiggeri för medelklassbarn. Pah.

My parents’ house lies on a sort of hill, overlooking the Forest Cemetary. It’s a pretty large cemetary, with lots of Scots Pines and there are lots of candles there on All Saints’ Eve, and it looks really nice from my parents’ bedroom window (and from elsewhere, of course, it’s not some sort of private cemetary that can only be seen from my parents’ house…). It’s pitch black outside, and that kind of revoltingly cold and boring weather we usually get in Sweden in the autumns, and then there are a thousand candles. And that some people (in my frame of reference beginning with my old teacher in German in 7-9th grade, who was a dedicated fan of Halloween) want to replace with dressing up as strawberry cakes and arrange a ritualised mass-begging scheme for the children of the middle class? Pah.

Nu kanske någon vill invända att Halloween och Allhelgona är på olika dagar, och det stämmer säkert. Grejen är att det tycks ingen förstå i Sverige. Både när jag bodde i Tynnered, Biskopsgården och Kortedala kom det små förväntansfulla barn som klätt ut sig till spindelmannen och ville ha godis sporadiskt då och då över ungefär en veckas tid. Tack vare titthål kunde jag oftast undvika dem helt, dock. Skicka ut barn att tigga? Jo, jag tackar jag. Det är nästan som att Arbetslinjen inte finns!

At this point, perhaps someone will point out that Halloween and All Saints’ are on different days, and that’s probably true. However, no one in Sweden seems to understand that. Both when I lived in Tynnered, Biskopsgården, and Kortedala there were children dressed as spiderman ringing my doorbell every now and then over a week’s time. Thanks to spy-holes, I could usually avoid them, though. Sending your children out to beg? It’s as if Arbetslinjen [The Swedish mock-government’s policy to make it profitable to work by starving the sick and halving the salary of young people] didn’t exist!

Som jag sagt innan håller jag på med en enorm revision av lussläktet Brueelia Kéler, 1936. Det innebär timmar av att sitta och läsa gamla artiklar och böcker, leta referenser, samt försöka lista ut vad naturalister som varit döda i hundra år eller mer egentligen såg, eller trodde sig se, och vad de egentligen menade med det de skrev. Taxonomi och systematik är lite av ett detektivarbete, och skiljer sig mycket från de andra biologiska vetenskaperna, både i tillvägagångssättet och i vad man egentligen använder för data.

As I’ve mentioned previously, I’m working on an enormous revision of the louse genus Brueelia Kéler, 1936. This involves spending hours reading old scientific articles and book, search for references, and tring to figure out what naturalists that have been dead for a hundred years or more really saw, or thought they saw, and what they actually meant when they wrote their descriptions. Taxonomy and systematics is sometimes a bit like detective work, and differs a lot from the other biological sciences, both in the methodology and in the kind of data you use.

En exjobbare på zoologen för länge sedan nämnde en gång att det var så konstigt att komma till systematikavdelningen från fysiologi eller ekologi eller vad det nu var hen var van vid. Medan hen var van vid att kolla på publikationsdatumet och oftast strunta i att läsa sådant som var äldre än tio år, så är det inte bara vanligt, utan ofta nödvändigt inom systematiken att citera texter ända tillbaks till Linnés dagar, och ännu längre tillbaka. Den äldsta referens jag använt än nog Systema Naturae (1758), men bland de äldsta jag sett inom lusliteraturen är bland annat Redis “Esperienze intorno alla generazione degl’ insetti etc.” från 1668, som var ett av de verk Linné refererade till när hen skrev om fågelparasiter.

We had a masters student in our department in Gothenburg once who had mainly studied ecology or physiology or something, and who said that it was strange to come to the systematics and biodiversity field. He was used to looking at the year something was published, and just ignore things that were older than ten years or something, whereas in systematics, it’s not only common, but often essential, to refer to things written all the way back to Linnaeus, and even further back. The oldest reference I’ve ever used is the Systema Naturae (1758), but the oldest one I’ve seen in the louse literature is probably Redi’s “esperienze intorno alla generazione degl’ insetti etc.” from 1668, which is one of the books Linnaeus referred to when he wrote about bird parasites.

Att skriva en revision av Brueelia har hittills varit nästan lika delar att sitta framför mikroskopet och titta på löss, och att sitta och försöka översätta Piagets “Les Pediculines” från 1880 från franska till engelska, översätta Zlotorzyckas polska, Baláts tjeckiska, Giebels, Burmeisters, Eichlers och Nitzschs tyska, Coindes franska, Touleshkovs rumänska, Soler Cruzs och Cicchinos spanska, Tendeiros portugisiska, samt Blagoveshtchenskys och Fedorenkos ryska. Dessutom en massa gamla gubbar som skrev på engelska — Carriker, Denny, Osborn, Kellogg — men vars beskrivningar är så dåliga att man ändå måste tolka dem, och försöka lista ut vad det är de menar.

Writing this revision has so far consisted of approximately equal amounts of microscopy and looking at lice, and trying to translate and interpret Piaget’s “Les Pediculines” from 1880 from French to English, translate Zlotorzycka’s Polish, Balát’s Czech, Giebel’s, Burmeister’s, Eichler’s and Nitzsch’s German, Coinde’s French, Touleshkov’s Romanian, Soler Cruz’s and Cicchino’s Spanish, Tendeiro’s Portuguese, and Blagoveshtchensky’s and Fedorenko’s Russian. There’s also a long row of old men who wrote in English — Carriker, Denny, Osborn, Kellogg — but whose descriptions are so poor that you still need to try to interpret them to figure out what they meant.

Om det material de samlade in finns kvar så är det inte lika problematiskt. Då är det bara att kolla på det och jämföra med nyare material, och se om det ser ut att vara samma sak eller olika saker. Men många samlingar är försvunna. Nitzsch samlade in ett stort material som hen delvis publicerade 1818, men som senare övertogs av Burmeister (publicerat 1838), Nitzsch (publicerat 1866, 1874 och 1879) och slutligen förstördes då de allierade bombade Halle (men Eichler, har jag för mig, hann se delar av det). Linné såg ofta inte de djur hen beskrev själv, utan refererade till tidigare böcker, och många andra samlingar är otillgängliga av andra anledningar. Så man får gissa mycket.

If the material they used still exists it’s not as problematic. All you have to do is just look at it and compare it with more recently collected material, and try to determine if it is the same thing or different things. But many of the collections are lost. Nitzsch collected a great material that he published partially in 1818, but which was later inherited by Burmeister (published some 1838), Nitzsch (published some 1866, 1874 and 1879) and finally was destroyed during the Allies’ bombing of Halle (although Eichler had time to look at some of it, I think). Linnaeus hadn’t always seen the things he described, but referred to illustrations in older books, and many other collections are inaccessible for other reasons. So there’s a lot of guesswork involved.

Hur som helst: till skillnad från mycket annan vetenskap så rör sig taxonomin främst bland de döda. Av de ca. 590 beskrivna arterna inom Brueelia-komplexet har bara 77 beskrivits av någon som fortfarande lever (och åtminstone tre av de som beskrivit något inom komplexet är nu antingen pensionärer, eller nära pensionen). Målet är så klart att ändra detta, genom att öka på antalet beskrivna arter under det närmsta året (hoppas mer!), men oavsett det så kommer majoriteten av arterna fortfarande vara beskriva av döingar, för man hinner inte med hur mycket som helst…

In any case: unlike many other branches of science, taxonomy is centered around the dead. Of the approximately 590 described species in the Brueelia-complex, only 77 have been named by someone who is still alive (and at least three of the people who have named them are retired or close to retirement). The goal is, of course, to change this, by increasing the amount of described species during the next year (hopefully more), but nevertheless the majority of the species will still have been described by the dead, because I don’t have endless amounts of time…

Detta blir ännu mer tydligt när man kollar på lössens värdar. Av cirka 900 värdar är bara lite drygt 100 besrivna efter 1850 och bara ca. 20 efter 1900. Bara en är beskriven efter 1940. Gemensamt för de flesta av dessa är att de klassas som underarter, och arten som sådan var således känd redan innan 1850, men variationen inom arten var inte lika känd. Jag har hört att min förra handledare Urban tillsammans med sin kollega Per Alström i Stockholm är de enda nu levande svenskarna som har beskrivit en ny fågelart, men jag vet inte om det stämmer.

This is even more obvious when you look at the hosts. Of about 900 published host species, only about a hundred have been named after 1850, and only about 20 since 1900. Only one is described after 1940. Most of these have one thing in common, namely that they are considered subspecies, and thus the species itself was known before 1850, but the variation within the species wasn’t full understood. I’ve heard that my former supervisor Urban, together with his colleague Per Alström in Stockholm, are the only living Swedes who have described a new species of bird, but I don’t know if that’s true.

Att leta upp de här gamla beskrivningarna innebär ofta att man måste vada igenom sidor av besrivningar av själva expeditionen de var på innan man kommer rätt. Kortfattat, men ofta målande, berättar de om hur de färdades med ångbåtar eller till och med segelfartyg, insjuknade i malaria, blev överfallna av vildar, gick vilse, och allt möjligt annat, men till slut kom tillbaka på något sätt till sitt museum eller universitet och kunde skriva om det. Ibland kom de inte tillbaka, men materialet (eller delar av det) räddades på något sätt, och någon annan fick ta över. I vissa fall köpte de material från lokalbefolkningen, eller från handelsplatser. Ofta mycket roligt att läsa i de här gamla beskrivningarna. von Paykulls beskrivning (1805) av hägerpiparen Dromas ardeola går i i detalj på hur hen har kollat på insidan av skinnet hen har köpt efter sömmar, för att försäkra sig om att ingen bara sytt ihop två olika fåglar, till exempel.

Finding these old descriptions often involves wading through pages of description on how the actual expedition where the materailw as collected was like. Tersely, but often very colourfully, they describe how they traveled on steamers or even sailing ships, caught malaria, were attacked by natives, got lost, and anything you can think of, but
eventually somehow got back to their museum or university to write about it. Sometimes they didn’t come back, but the material they collected (or parts of it) somehow made its way back and was inherited by someone else. In some cases they bought material from natives or marketplaces. There’s often very many funny things in these descriptions. von Paykull’s (1805) description of the Crab-Plover
Dromas ardeola, for instance, details how he made sure to check the inside of the skin he had bought thoroughly, to make sure there were no seems indicating that someone had sewn to different birds together.

Men gemensamt för dem allihop, både lus- och fågelforskare, är alltså att de är döda, men att det de skrev och de illustrationer de gjorde har bevarats. Eftersom vetenskapliga artiklar var lite annorlunda förr i tiden, innehåller dessa också ofta väldigt personliga kommentarer om vad andra forskare gjort eller tyckt (återkommer till detta en annan gång), och att läsa deras gamla beskrivningar innebär också ofta att behöva sätta sig in i hur de förhöll sig till varandra, och vad de tyckte om varandra. När Theresa Clay precis hade börjat med lusforskning tycks hen till exempel ha respekterat Stefan von Kéler, som då redan var ganska etablerad, men med tiden tycks hen ha blivit mer och mer frustrerad på hur hen struntade i taxonomiska regler och inte ville följa någon form av system för lössen. Efter att hen dog fylldes hans roll som motpart till den ganska ordentliga och rationella Clay av Wolfdietrich Eichler, R.A.M. Ansari, Jadwiga Zlotorzycka och en rad andra lusforskare från framför allt östblocket. Literaturen är fylld av referenser till deras förhållanden till varandra, men man måste läsa mellan raderna. Clays sista brev till Dalgliesh (tror jag det var), avslutades t.ex. med den berömda raden “Louse taxonomy is a fool’s game — and the fools are winning” (= ungefär, “Lustaxonomi är ett spel för tokstollar — och tokstollarna håller på att vinna!”).

What combines the bird and louse researchers is thus that most of them are dead, but that their descriptions and illustrations have survived. Since scientific articles back then looked a bit different from now, they also often contain personal comments on what other researchers have done or said (I will get back to this in another post), and reading their old descriptions sometimes means having to understand the relationships between them. When Theresa Clay had just started her career as a louse researcher, she seems to have had a lot of respect for Stefan von Kéler, who was at the time already somewhat established, but over time she seems to have become more and more frustrated with how he flaunted the taxonomic rules and didn’t want to follow any uniform system for louse taxonomy. After Kéler died, the role of counter-part to the rational and orderly Clay was filled by Wolfdietrich Eichler, R.A.M. Ansari, Jadwiga Zlotorzycka, and other louse researchers, mainly from the Eastern Bloc. The literature is filled with references to their relationships, but you’re often forced to read between the lines. For instance, Clay’s last letter to Dalgliesh (I think) ended with the famous line, “Louse taxonomy is a fool’s game — ad the fools are winning!”

Så man umgås som sagt med döden oftare som taxonom än som t.ex. ekolog. Lika kusligt som det är att se på det avsnittet av Dad’s Army som spelades in samtidigt som James Beck (som spelade Private Walker och ser lite ut som min morbror Krister) dog — hen är med i utomhusscenerna som filmats veckan innan, men inte inomhusscenerna — lika kusligt är det att läsa om hur von Kéler tänkte fortsätta sin “Baustoffe zu einer Monographie der Federlinge”, men dog innan hen hen göra mer än två volym. Clay publicerade aldrig sin nyckel till Ischnocera (men delar av den publicerades, i omarbetad form, av Ledger, 1980) och hennes “Introduction to the Avian Ischnocera” stannar på del ett. Carriker fick en hel bok med artiklar hen aldrig hann publicera, och så vidare.

Thus, taxonomists deal with death more often than for instance ecologists. I find it as eerie to read about how von Kéler intended to continue his “Baustoffe zu einer Monographie der Federlinge” (he only made two volumes) as it is to watch that one episode of Dad’s Army during the filming of which James Beck (who plays Private walker and looks a bit like my uncle Krister) died — he’s in the outdoors scenes that were filmed the week before, but not in the indoor scenes. Clay never published her key to the Ischnocera (though parts of it was later published, in modified form, by Ledger, 1980) and her “Introduction to the Avian Ischnocera” stops after part one. There’s a whole book of posthumously published articles by Carriker, and so on.

Jag vet inte riktigt vart jag är på väg med det här, men det jag ville säga, antar jag, är att jag mycket hellre spenderar allhelgona med att tänka på de som dött, och på den tid som varit, än att klä ut mig eller ge godis till barn. Kanske speciellt nu efter att en av mina absolut största kärlekar har dött. Det känns som jättelänge sedan nu som min farmor precis hann med att fira sin och sin tvillingsysters 80-årsdag, innan hen åkte in på sjukhuset och (förutom en natt) aldrig kom ut igen. Sedan dess har två av hennes sex barnbarn gift sig, och hennes första barnbarnsbarn har fötts. Jag har doktorerat (haft katter en kort tid…) och flyttat till USA, men fortfarande, med nästan otäck regelbundenhet, vaknar jag upp nån gång i månaden av att ha drömt om henne, och har sedan svårt att somna om, och är olustig och moloken hela dan.

I don’t really know where I’m going with this, but I suppose that what I wanted to say s that I’d rather spend All Saints’ Eve thinking about those who are dead, and on the past, than dressing up or give candy to children. Maybe even more so after one of my greatest loves has died. Now it seems like so long ago that my (paternal) grandmother barely had time to celebrate her 80th birthday together with her twin sister, before she went to the hospital and (apart from one night) never came out again. Since then, two of her six grandchildren have got married, and her first great-grandchild has been born. I’ve defended my thesis (had cats for a while…) and moved to the USA, but still, with almost scary regularity, I wake up at least once a month after having dreamed about her, and have problems going back to sleep, and get uncomfortable and sad all day.

Det fanns mycket vi inte riktigt kom överens om, framför allt under början av 2000-talet, när jag fortfarande åkte hem till Jönköping varje sommar för att jobba på posten. Eftersom jag var där hela sommaren, så bodde jag hos mina föräldrar, och de åkte ju på semester i vanlig ordning under några veckor, och de veckorna var lite besvärliga. Trots att jag bodde i Göteborg under resten av året, och rimligen överlevde utan problem, så förvandlades jag, i farmors ögon, under de där veckorna till någon som var oförmögen att ta hand om sig själv, framför allt vad gäller att äta mat. Det blev en sorts rutin, år efter år, att hen ringde och väckte mig vid åtta, ungefär, och hörde efter vad jag skulle göra under dagen (framför allt jobba från 14.30 tills det var klart, kring 22.00) och om jag inte ville komma över till henne och äta middag innan jag åkte. Annars kunde hen kanske komma och hälsa på under dagen. Gjorde hen inte det, och jag inte åkte dit, så ringde hen ofelbart ungefär en halvtimme innan jag cyklade hemifrån och frågade vad jag hade gjort under dagen, när jag började jobba, när jag kom hem, och vad jag skulle göra dagen efter. Hen ringde sedan när jag kom hem mellan tio och elva och frågade hur det var på jobbet, vad jag skulle göra imorgon, och så vidare. Samma sak dagen efter, och dagen efter det, tills den dagen då mina föräldrar om hem. Ofta kom hen på besök innan jag vaknat, eller kom innan jag åkte.

There were lots of things we didn’t agree on, especially in the early 2000s, when I still went back to Jönköping every summer to work in the post terminal. Since I was there all summer, I stayed at my parents’ place, and they had their vacation as usual for a few weeks, which were very irritating weeks. Despite the fact that I lived in Gothenburg the rest of the year, and apparently managed to survive quite well, I was transformed, in the eyes of my grandmother during those few weeks into someone who was incapable of taking care of himself, particularly when it cam to food. It became a sort of routine, repeated year after year, that she would call and wake me up at about eight to ask what my plans were for the day (working from about 14:30 until everything was finished at about 22:00) and if I would like to come over to her place and have dinner before I left. Otherwise maybe she could come over and visit. If she didn’t, and I didn’t visit her, she would unfailingly call again about half an hour before I went to work and ask about what I’d been doing during the day, when I would start working, when I got back, and what my plans was for tomorrow. The she would call again when I’d come back from work and ask how my work-day had been, and what my plans were for tomorrow. This would continue for every day, until the day my parents came back. Many times she would come to visit before I had woken up in the morning, or just before I had to go to work.

Då var det oerhört irriterande, speciellt eftersom det ibland verkade som att det försiggick en sorts ensidig tävling mot min mormor. En del kanske minns att jag ofta var väldigt noga när jag var ute och reste att köpa exakt likadana presenter till mormor och farmor (fast kanske annat färg eller så). Skulle jag åka dit och äta middag en dag, så måste jag komma till farmor en dag också. Till och med en sommar då jag skulle in till mormor och morfar för att äta middag med dem på morfars födelsedag undrade hen om jag inte ville komma förbi henne först och äta lunch i alla fall (det var för övrigt en av de gånger jag sett mormor som allra gladast, eftersom hen hade gjort en jordgubbstårta för att fira ifall någon kom förbi och skulle gratta morfar, men det var bara jag och min morbror Pelle som kom, men hen sken upp som aldrig förr när någon alls kom på besök den dagen = jag fick massor av tårta!).

I found this very irritating, especially as it sometimes seemed like there was a kind of one-sided competition going on between her and my maternal grandmother. Some people may remember how I was always very careful when I was traveling to get exactly the same gifts for both my grandmothers (but perhaps different colours or so). If I were going to my maternal grandmother to eat dinner one day, I had to go to my paternal grandmother one day as well. At one point, when i was going to my maternal grandmother to celebrate my maternal grandfather’s birthday, my paternal grandmother even asked if I would like to come over to her place first and have lunch, before going to my maternal grandparents (by the way, I don’t think I’ve ever seen my maternal grandmother as happy as that day, as she’d made a strawberry cake to celebrate with in case someone came over, and no one did apart from me and my uncle Pelle, but she was shining like never before when we came to visit = I got to eat lots of strawberry cake!).

Nästan lite otrevligt, egentligen, men inte ens nära hur otrevligt det är att veta att kanske redan då, men definitivt senare, så höll (om jag minns rätt) cancer i hennes skelett på att äta upp benen och släppa ut en massa calcium som satte sig i huvudet och fick henne att förlora balans och minne och allt möjligt. Och då försvinner liksom alla dåliga sidor, och kvar blir bara den farmor som stoppade pendeluren när jag sov över när jag var liten så att det inte skulle störa för mycket; hen som lät mig och min syster stå upp i baksätet på farfars bil utan säkerhetsbälte och istället höll i oss; hen som fortfarande när jag var doktorand, sommaren innan hen dog, och möjligen tjänade mer än hen någonsin gjort, smusslade till mig en femtiolapp eller liknande när ingen såg varje gång jag var på besök; hen som var den förste som berättade för mig när jag kom hem från skolan att min älskade lillebor hade fötts; hen som följde med och gick längs vägen i Lalleryd till där det fanns gullvivor och klippte gräset i underkläderna; som plockade vinbär, och köpte lotter, och stekte siklöja, och spelade uno och yatzy, och åt gröna kulor (som för övrigt är gott), och blev glad när man gav henne bilder på fåglar som man kalkerat från en bok på ett bakplåtspapper, och som alltid tycktes göra något, även om det “bara” var att virka hundratals löpare och dukar och tallriksmellanlägg och annat, som nu ligger i min kökssoffa i Kortedala (om inte de inneboende har flyttat dem). Hen som aldrig riktigt tycktes begripa vad det var jag egentligen gjorde i Göteborg, men som blev så oerhört glad varje gång vi sågs.

Almost a bit horrible, actually, but not as horrible as it is to know that perhaps even as early as at that time, but definitely later on, the cancer in her skeleton was eating her bones and releasing lots of calcium into her blood, which accumulated in her head and made her lose her sense of balance and memory and eventually everything. When I think about that, all the bad parts just dissolve, and all that remains is the grandmother who stopped the pendulums of all her clocks when I spent the night there as a kid so that the ticking wouldn’t disturb too much; who let me and my sister stand up in the back seat of my grandfather’s car without any safety belt, but with her safe hand holding us; who even the summer before she died, when I’d been a PhD student for several years and possibly earned more than she ever did, sneaked a fifty-crown bill into my hand when she thought no one was looking every time we met; who was the first person to tell me when I came home from school that my darling little brother was born; who would walk with me along the road near Lalleryd, where they had a sort of summer house, to the place where the cowslips grew; who mowed the lawn in her underwear; who picked red currants, and bought tombola tickets, and fried vendaces, and played Uno and yatzy, and ate green marmalade balls (which by the way are very tasty), and who was happy when you gave her pictures of birds you had copied onto baking paper from a bird book, and who always seemed to be doing something, even if it was “only” crocheting hundreds of tablecloths and things to put between plates and so on, most of which are now in my kitchen sofa in Kortedala (unless the people I rent the place to have moved them). The grandmother who never really seemed to understand what it was I was doing in Gothenburg, but who was so incredibly happy every time we met.

Döden är hemsk, men det hemskaste med döden är egentligen inte själva döden, utan all idioti som omger den. Alla de lögner och påhitt som generationer av religiösa har kokat ihop för att hålla folk i schack. Jag hittade för en tid sedan följande text, vilket är anledningen till att jag skrev det här alls, för den uttrycker mycket väl vad jag också tycker (mestadels, i alla fall). Jag hoppas — och anser egentligen alternativet, som Hitchens så målande kallade för ett “himmelskt Nordkorea”, vara så ogenomtänkt, korkat och ologiskt att det inte riktigt anstår en civiliserad och intelligent person att alls bevärdiga det med mer än förlöjligande — att det enda som finns efter döden är det vi kan påvisa, det vill säga förruttnelse och sedan intet.

Death is horrible, but the most horrible thing with death is not really death itself, but the idiocy surrounding it. All the lies and nonsense that generations of religious people have fabricated to keep people in their place. Some time ago, I found the text below, which is the reason is started writing this post at all, as it expresses more or less what I feel very well. I hope — and actually consider the alternative, which Hitchens so vividly called the “Celestial North Korea”, to be so ill thought-through, silly, and illogical that it doesn’t really become a civilised and intelligent person to honour it with anything other than scorn — that the only thing that is left after death is what we can prove, that is decay and then nothing.

Robert Ingersoll, “How to be Saved” (1880):

As long as we love we will hope to live, and when the one dies that we love we will say: “Oh, that we could meet again,” and whether we do or not it will not be the work of theology. It will be a fact in nature. I would not for my life destroy one star of human hope, but I want it so that when a poor woman rocks the cradle and sings a lullaby to the dimpled darling, she will not be compelled to believe that ninety-nine chances in a hundred she is raising kindling wood for hell.

One world at a time is my doctrine. It is said in this Testament, “Sufficient unto the day is the evil thereof;” and I say: Sufficient unto each world is the evil thereof.

And suppose after all that death does end all. Next to eternal joy, next to being forever with those we love and those who have loved us, next to that, is to be wrapped in the dreamless drapery of eternal peace. Next to eternal life is eternal sleep. Upon the shadowy shore of death the sea of trouble casts no wave. Eyes that have been curtained by the everlasting dark, will never know again the burning touch of tears. Lips touched by eternal silence will never speak again the broken words of grief. Hearts of dust do not break. The dead do not weep. Within the tomb no veiled and weeping sorrow sits, and in the rayless gloom is crouched no shuddering fear.

I had rather think of those I have loved, and lost, as having returned to earth, as having become a part of the elemental wealth of the world — I would rather think of them as unconscious dust, I would rather dream of them as gurgling in the streams, floating in the clouds, bursting in the foam of light upon the shores of worlds, I would rather think of them as the lost visions of a forgotten night, than to have even the faintest fear that their naked souls have been clutched by an orthodox god. I will leave my dead where nature leaves them. Whatever flower of hope springs up in my heart I will cherish, I will give it breath of sighs and rain of tears. But I can not believe that there is any being in this universe who has created a human soul for eternal pain. I would rather that every god would destroy himself; I would rather that we all should go to eternal chaos, to black and starless night, than that just one soul should suffer eternal agony.

[En något fri översättning:]
Så länge som vi älskar kommer vi att hoppas på att få leva vidare, och när den vi älskar dör kommer vi att säga: “Om vi bara kunde mötas igen. Men huruvida vi möts igen eller inte kommer inte bero på teologi. Det kommer vara en naturlag. Jag skulle hellre dö än att förstöra det mänskliga hoppets stjärna, men jag vill ha kvar hoppet så att när en stackars kvinna gungar vaggan och sjunger en vaggvisa för sin nyfödda älskling, så ska hen inte tvingas att tro att hen i nittio-nio fall av hundra uppfostrar brasved till helvetet.

En värld i sänder, det är mitt ledord. Det står i testamentet, “Var dag har nog av sin egen plåga”, och jag säger, “Var värld har nog av sin egen plåga.”

Och tänk om döden trots allt är slutet på allt. Jämbördig med evig glädje, jämbördig med att för all evighet få vara med dem vi älskar och de som älskat oss, jämbördigt med det är att bli insvept i den eviga fridens drömlösa täcke. Jämbördigt med evigt liv är evig sömn. Orons hav kastar inga vågor på dödens skuggiga stränder. Ögon som har omsvepts av det eviga mörkret kommer aldrig mer känna tårarnas brännande smärta. Läppar som rörts av den eviga tystnaden kommer aldrig mer att yttra ord av sorg. Hjärtan av stoff går ej i kras. De döda gråter inte. I mausoleet sitter ingen beslöjad eller gråtande sorg, och det ljusfria dunklet döljer ingen skakande skräck.

Jag tänker mig hellre att de jag älskat, och sedan förlorat, har återvänt till jorden, blivit en del av världens grundläggande rikedom — jag tänker hellre på dem som omedvetet damm, jag drömmer hellre om dem som vore det de som porlade i bäcken, som drev fram i molnen, som bryts i skummet på världens stränder, jag tänker mig dem hellre som förlorade syner från en bortglömd natt, än att behöva känna den minsta rädsla för att deras nakna själar har gripits av en ortodox gud. Jag lämnar mina döda där naturen lämnar dem. Och om en blomma av hopp spirar i mitt hjärta ska jag uppskatta den, och göda den med suckarnas vindar och tårarnas regn. men jag kan inte tro att det finns något väsen i detta universum som har vikt och skapat en mänsklig själ åt evil plåga. Jag skulle hellre se att varje gud förstörde sig själv, jag vill hellre att vi alla går till evigt kaos, till en svart och stjärnfri natt, än att en enda själ ska utsättas för evig pina.”

4 responses »

  1. Fint skrivet om farmor – hon var din vän i alla väder men man är i olika skeden i livet och har olika syn på saker och ting.Vacker översättning. Allhelgona är den helg man minns de man saknar och delat liv med. Så länge man minns och tänker på dem så finns de fortfarande kvar hos oss på något sätt oavsett om man är religiös eller inte. Senare i kväll skall vi tända ljus på farmor och farfars grav.Innan läggdags skall jag titta ut över skogskyrkogården, se alla ljus som lyser upp och tänka på all dem som går dit och minns sina nära och kära oavsett om de räknar med att de är stoft eller väntar på att träffas igen. Det har blivit en vacker högtid den mörkaste årstiden på året. Kram mamma

  2. Pingback: Finishes « Eintritt Verboten

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s