Innan morgon-téet

Standard

En “lösning” för att minska psykisk ohälsa är tydligen “Bot-avdrag”. För alla problem — ALLA problem — kan ju lösas genom att man inför ett skatteavdrag, helst med ett förled på tre bokstäver (eller åtminstone är enstaving).

Segregeringen i samhället kan ju lösas med ett Ras-avdrag, till exempel; om alla invandrare betalar lägre skatt, så kommer det magiskt innebära att alla strukturella problem som skapar segregering försvinner.

Om kvinnor på din arbetsplats får mindre i lön — och det får de ju — kan man ju införa ett hon-avdrag, som fungerar så att kvinnor får samma mängd pengar efter skatt som män.

Kvinnor som mishandlas av sina män skulle ju kunna få skadan lindrad av ett sår-avdrag.

Folk med acne-problem kan ju ett finn-avdrag, allergiker ett nys-avdrag, och flintskalliga ett hår-avdrag.

ALLA problem går att lösa på det här sättet. ALLA. Det finns helt enkelt inga undantag, i tokhögerns värld.

Bara det inte går för långt. Man skulle ju till exempel kunna tänka sig att livet i sig är besvärligt på många sätt, och därför borde alla drabbade kunna få ett liv-avdrag, för det borde ju på ett smidigt sätt lösa alla problem som har med livet att göra.

Men då kallas det “medborgarlön”, och det är fult, för trots att de som infört rut-avdrag och rot-avdrag och andra avdrag har gjort näringslivet bidragsberoende, så får man ju inte ge skattepengar till individer hur som helst. Vissa individer, som till exempel vår horkarl till kung, kan man ge bidrag till. Före detta politiker kan man ge bidrag till. Vissa politiker eller vänner till politiker kan få bidrag i form av ett egen egen vårdcentral.

Men inte folk i gemen; hur skulle det se ut? Det skulle ju ge sken av att alla människor är lika mycket värda, och det är ju i grunden en kommunistiskt eller i alla fall på något sätt ohälsosam idé. Vi kan ju inte både vara lika mycket värda och individer på samma gång. Det är en lyx som Gud, i sin imponerande nåd, inte tillåter (1).

Tänk efter lite.

Om alla är individer och lika mycket värda, då är det ju inte olika värden som gör folk till olika individer, utan något annat. Men det går ju inte i en kapitalistisk värld, där värde är det enda som är av värde. I en sådan värde-värld måste det vara värdet som skiljer individer åt. Annars skulle ju plötsligt individer som tillhör den grupp som historiskt kallades “arbetarklassen”, men numera, på ett mer korrekt sätt, betecknas den värdelösa klassen, inte vara homogent värdelösa och utbytbara. Då skulle de ju ha olika kvaliteter oberoende av deras värde (vilket är eller närmar sig asymptotiskt noll).

Nej, det är tryggare att basera individualitet på värden, för då kan man ju helt enkelt peka på enn siffra och säga: det här är vad du är värd, Karlsson. Och om Nilsson är värd exakt lika mycket, då finns det ju inge reell skillnad mellan Karlsson och Nilsson, så då är de ju rent konkret utbytbara. Det låter tryggare, tycker jag. Om de bara bättrade sig lite, och till exempel skaffade andra förfäder, kunde de kanske en av dem (låt oss säga Karlsson) få ett värde som är högre än den andras (det vill säga Nilssons), och såleded inte vara utbytbar längre. Eller i alla fall inte av Nilsson.

Det är därför inte bara praktiskt otillämpbart, under rådande konjunktur, att se på saken på ett annat sätt, utan faktiskt troligen otänkbart, och om någon skulle tänka annorlunda så får vi väl ta till högerns vanliga metoder, d.v.s. tortyr, inspärrning, utvisning, eller döden.

*

En annan lösning på problemet med stor psykisk ohälsa — vilken i Yolanda de Wanngårds artikel är nästan helt ett problem för ekonomi och produktivitet, inte ett problem för människan som sådan — skulle ju hör och häpna vara att höja skatten för de som har råd, och använda de pengarna till att finansiera en offentlig — och därmed bättre — psykoterapivård. Man kunde ju ta de pengarna och använda dem till att se till att ingen behöver gå tillbaks till jobbet innan de egentligen är redo för det. Man kunde använde dem till att se till att den “socialt fungerande vardag[en]” som i Yolandas artikel centreras kring arbetsplatsen kunde recentreras kring något som inte är arbetsplatsen.

Ett exempel på en sådan plats som inte är arbetsplatsen är alla andra platser i universum.

Isi berättade en gång för mig att i Wien är det så ordnat, att om man blir arbetslös så får man (eller kan ansöka om) ett speciellt kort, som gör följande saker gratis eller åtminstone tillgängliga till kraftigt reducerat pris:
– Kollektivtrafik;
– Opera, teater, konserter, museer, och liknande;
– Andra saker.
Jag vet inte om det verkligen är så, eller om jag minns fel, men oavsett vad så borde det ju vara så. Det vore väl en oerhört rimlig plattform för att få arbetslösa, psykiskt ohälsosamma, och andra att bibehålla — eller till och med utveckla — en socialt fungerande vardag, utan att detta begrepp är knutet alls till arbetsplatsen.

Det råkar vara så att jag älskar det jag jobbar med, och tycker det är fenomenalt att universum är inrättat så att jag kan fortsätta med det några år till. Men jag går ju inte till jobbet för att ha en socialt fungerande vardag. Snarare tvärtom, eftersom taxonomer i regel arbetar ensamma. En socialt fungerande vardag har jag främst på helgerna. Om en socialt fungerande vardag innebär att man stora delar av sin vakna tid måste lära sig att umgås med folk som man inte har något gemensamt med förutom att man alla jobar på samma ställe, så är det i regel en torftig socialt fungerande vardag.

Men det är ju det som är skillnaden mellan att vara en “samtalsterapeut och medlem i Psykosyntesförbundet” och att, som min vän D, tvingas jobba med att bygga kretsar (eller nåt liknande) för att ha råd med hyran, och varje dag stänger ute alla andra som arbetar där med hörlurar för att hon inte egentligen vill umgås med dem. Det är ju lite skillnad på att vara “samtalsterapeut och medlem i Psykosyntesförbundet” och inte egentligen göra något ansträngande under dagarna, och att jobba som elektriker, som min pappa gör, och bara kunna orka göra något alls efter jobbet på grund av att han är ett medicinskt mirakel som tydligen inte behöver dygnsvila eller ens sömn, och som kan köra bil till Nässjö med avsliten hälsena.

*

Många gamla socialistiska och anarkistiska tänkare pekar på en annan lösning på problemet med psykisk ohälsa, nämligen att vi borde strukturera samhället på ett sådant vis att mängden kroppsarbete minimeras, så att ingen behöver göra mer än de vill, och kan spendera majoriteten av sin vakna tid med att göra sådant de egentligen vill.

Det finns säkert de som i ett sådant system skulle vilja arbeta lika mycket som de gör idag, eller till och med mer. Vi har länge ställt oss frågan vad min pappa ska göra när han går i pension om några år och inte kommer ut och träffar folk lika mycket som han gör nu. En lågoddsare är att han helt enkelt inte kommer gå i pension, utan fortsätta arbeta tills han dör. Med den mängd energi han tycks ha borde detta ske nån gång kring hans 2500-års-dag. Det finns mängder av folk som är som honom. Men för varje person som är som min pappa, fnns det säkert en som är mer som min mamma, som vill gå i pension samtidigt som min pappa (det skiljer… sex år, kanske? jag minns aldrig hur gamla de är), och som många gånger tycks fortsätta jobba endast för att samhället är inrättat så att man mer eller mindre måste arbeta för att kunna leva.

Om det istället var så att man bara behövde arbeta lite grann för att det behövs, men man överlevde och kunde ha en socialt fungerande vardag oavsett om man arbetade eller inte, vet jag många som inte skulle arbeta lika mycket som de gör idag. D, till exempel, och sannolikt också min mamma. Det skulle inte innebära att de inte skulle ha en socialt fungerande vardag. Det är nog snarare så att det är arbetstvånget som hindrar dem från att ha den socialt fungerande vardag de skulle vilja ha. Utan att vara någon som helst expert på hur hjärnan fungerar, gissar jag att det också skulle sänka de psykiska ohälsotalen.

*

Så det finns alltså minst tre olika sätt att lösa det här problemet, och vilket man väljer visar ganska tydligt vad man är för en sorts person. Yolanda de Wanngård är tydligen den sortens person som främst ser folk som resurser för arbetsmarknaden (och i förlängningen marknaden, men sannolikt inte industrin, för den har Reinfeldt bestämt att den inte existerar längre). Jag tror inte att jag skulle vilja gå i samtalsterapi hos någon vars huvudsakliga motivation är pengar.


(1) Citat från den verklighetsfientliga tidskriften Amos, tror jag, rörande huruvida man egentligen ens kan tvivla på guds existens. Möjligen har Skymna kvar tidningen som citatet är hämtat ifrån.

One response »

  1. Väl rutet! Visst är det märkligt, om än alls inte underligt i rådande ekonomiska modell att arbetsbrist ses som ett problem? Det borde vara något att fira! Jag ser verkligen inte fram emot tiden efter doktorerandet, när jag troligen kommer behöva jobba heltid med något meningslöst och flytta till Gävle. Eller, fram emot det ser jag ju — jag tänker antagligen mer på det än vad som kan betraktas som sunt — men med oro och vånda, inte med tillförsikt och glädje. Jag är dock i grunden för bot-avdrag, om det har med robotar att göra, inte annars.

    (Tidningen i fråga har för övrigt arkiverats i Hederlighetens ymniga bibliotek, avdelningen för äckliga kulturyttringar, subkategori religiöst dravel.)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s