Slutet

Standard

Jag orkar inte riktigt prata om det, men om inget mirakel händer så avslutades min vänskap med Heidi “formellt” i förrgår. Detta grundar sig i något som massor av folk redan vetat eller anat, att jag har varit oerhört attraherad av Heidi, men efter att jag berättade det för henne (hon visste med största sannolikhet redan) har hon flera gånger använt detta mot mig, och varit oerhört dålig på att respektera gränser, speciellt under de sista tre veckorna under fältarbetet.

Vill inte gå in på detaljer, men bestämde mig för att det här inte håller längre redan på kvällen efter tårtkalaset hos Hanne och Martin, och det blev inte bättre efter det. Ikväll kommer hon och hämtar alla sina saker hon har lagrat här, och lämnar alla mina grejer, inklusive nyckeln hon har hit. Jag hoppas detta går smärtfritt, förutom såklart att det trots allt som hänt är något av det smärtsammaste jag gjort på många år.

ETA:
Jag vill nog egentligen gå in på detaljer. Så här ligger det till:
Efter ungefär två veckor i Sverige kände jag att det här går inte längre. Eftersom hon var logistiskt och ekonomiskt beroende av mig i Sverige passar det inte för mig att bete mig hur som helst, så jag frågade henne om hon tyckte att jag uppträdde olämpligt mot henne, och bad henne säga till om jag gjorde det. Hon visste inte vad jag menade, och jag sa till henne att eftersom jag är attraherad av henne så vet jag inte om våra interaktioner passade riktigt, speciellt inte om vi ska vara ensamma en massa under resan.

Andra veckan var vi på Grosshamns fågelstation, och då bode vi ensamma i ett hus ute vid kustbandet, och flera gånger hade det blivit oerhört intimt. Inget sexuellt, men ändå. Där, precis som överallt annars vi åkte under resan, trodde de som fångade fågel att vi var ett par. Det var såklart oerhört härligt, men samtidigt växte känslan av att vara liksom fastlåst. Jag ställde mig frågan om jag skulle ha betett mig som jag gjorde mot Heidi om hon istället hade varit en av de andra i labbet som jag inte är attraherad av, och svaret blev nej. Således fanns bara tre utvägar, vad jag kunde se (och jag vet fortfarande inte vad en fjärde skulle varit):

1. Plötsligt avbryta allt utan att ge något förklaring;
2. Fortsätta som förut, och hela tiden förlora sömn och känna mig som skit på grund av jag kände mig ohederlig och opassande hela tiden;
3. Berätta om hur jag kände (både attraktion och opassande) och acceptera konsekvenserna.

Det första alternativet skulle ju rimligen leda till det tredje, så det är bara ett pseudo-alternativ, medan det andra bara skulle göra saken värre. Så det fick bli det tredje, och det var ju heller ingen glädje. Jag gick och grämde mig och oroade mig i flera dagar och satte upp tusen “deadlines” (typ “Jag måste säga till henne innan vi kommer till Borås.). och till slut blev det av. Detta sammaföll tyvärr med årsdagen av att hennes bästa vän dog, så hon var redan deprimerad (fast det visste jag inte då), och resultatet blev att hon höll sig på sitt rum en massa, vilket jag tolkade som ett resultat av vad jag hade sagt. Jag mailade henne (eftersom det var svårt att prata om det utan) och förklarade hur det låg till (från vilket texten ovan är delvis tagen), och sa att om detta var konsekvenserna av vad hag sagt och gjort, så var jag redo att ta dem.

Vi hade en kort diskussion om detta hemma hos mina föräldrar efter att hon läst mailet, och hon förklarade att hennes tystnad och undandragenhet mest hade att göra med hennes väns dödsdag, så vi försökte vara vänner igen, och det gick förhållandevis bra, även om hon spenderade en massa tid instängd på sitt rum och bara kom ut när det var matdags.

Ett par veckor förflöt, och om något var vi ännu mer kärvänliga mot varandra än innan. En massa handhållande, kramande, och annat, men fortfarande inget direkt sexuellt. I början var det inga problem, men det började göra mer och mer ont inombords. Det var kontrasten mellan att ha någon man älskar sittandes i knäet eller gående med armen runt ens midja eller som gosar ner sig under täcket jämte en när man ska se på film, men som samtidigt inte någonsin kommer att ta det längre. För det visste jag redan innan, att attraktionen var i stort sett ensidig.

När vi bodde hos Gittan i Falun kände jag en dag att jag hade fått nog, och efter att Gittan påbörjat diskussionen om hur Heidi beter sig och hur det egentligen var med mig (hon är OERHÖRT bra på att se sådant) så kände jag att det här kan inte fortsätta längre, vi måste prata om det igen. Jag begravde alldeles för mycket smärta och ledsamhet inombords för att det skulle fungera, och (igen eftersom jag har svårt att prata om sådant här med någon annan än Isi egentligen) jag skickade ett mail till, i vilket jag sa att vi måste ändra hur vi interagerar med varandra, för det sättet som vi betedde oss på gjorde för ont. Jag sa att jag visst kan leva med att den jag älskar inte älskar mig tillbaka, för det har ju hänt en massa gånger tidigare, men att samtidigt umgås som vi gjorde blir för mycket. Dessutom, sa jag, visste jag inte om vi skulle kunna fortsätta vara vänner när vi kom tillbaka till USA.

Hon svarade med att skriva ett brev och försvinna ut ur huset utan att säga vart hon skulle. I brevet förklarar hon bland annat att hon är oerhört ledsen för att hon sårar mig genom att bara vara nära, men att hon inte är kapabel att älska något på det sättet, på grund av saker i hennes förflutna. Jag vet inte riktigt vad hon syftar på, men det finns en massa saker hon antytt. Hur som helst, efter ett par timmar började jag leta efter henne (jag hittade inte brevet förrän då). Blev oerhört orolig eftersom hon skrev i sitt brev att hon skulle “gå dit där hon hörde hemma”. Detta tolkade jag som ett självmordshot, igen, vilket inte varit det första, så jag var oerhört orolig. SMS:ade henne och fick reda på var hon var. Kom dit precis i tid för att hindra ett par rumänska cirkusarbetade från att stjäla min mammas cykel som Heidi ovarsamt lämnat i ett dike, och fann henne helt full av tårar. Vi pratade en del, och kom väl någorlunda överens, men resten av tiden vi var hos Gittan var oerhört spänd. Vi kom överens om att vi skulle fortsätta prata om de här sakerna i alla fall, och inte bara låta det vara osagt. OERHÖRT stark stöd, förutom Gittan, var Emelie och Debb…

Sedan var det midsommar och arbete hemma hos mina föräldrar, och inte förrän vi var på väg till Gotland blev det av att vi pratade om det igen. Då var vi nästan, på grund av någon sorts dragningskraft som inte gick att bli av med, tillbaka där vi var innan Falun, och Heidi tog upp det hela. Vi pratade om det under kanske halva resan, och hon ville bland annat veta vad hon skulle sluta göra som sårade mig. Jag sa att det är svårt att säga, dels för att jag ju egentligen inte ville att det skulle sluta, utan att det skulle fortsätta och fördjupas, och dels för att medan vi gör något så känns det ju bra, smärtan kommer egentligen först efteråt. Vi kom således inte fram till något egentligen. På frågan om jag trodde att vi skulle kunna fortsätta vara vänner när vi kom hem var jag tvungen att säga att det visste jag inte, det beror på dels hur resten av resan går och på hur saker och ting artar sig när vi kommer hem.

Gotlandsresan var oerhört rolig, och det mesta var som förr, fast utan samma intimitet. Det här kan nog gå, tänkte jag. En del småsaker förstörde idyllen, dock, men inget allvarligt. Det började se ljust ut, tyckte jag. Vi åkte hem från Gotland, och till slut kom tårtkalaset hos Hanne och Martin. Trots att det på alla sätt var ett lyckat kalas, och alla tycktes vara nöjda, förtogs lite av glädjen när Heidi nästan omedelbart började flörta med min äldste vän, Jon. Hon använde sig av precis samma taktik som hon använt när hon förförde Christopher på Ottenby (ytterligare en person som hon vad jag vet utnyttjat och sedan förkastat, även om de möttes upp i början av Sverige-resan och dessutom tillbringade nästan en vecka med efter att hon kom hem från Portugal; hon var dock väldigt öppen när vi pratade om det en gång med att hon inte såg honom som en långtidsrelation, utan bara lite roligt, så jag hoppas att hon sa det till honom också, för det var inte så det såg ut på honom när vi lämnade Ottenby, och Gittan sa att han var helt förstörd efter att vi åkt…).

Taktiken är denna: Ligg i knäet på vederbörande så att hennes bröst är i stort sett allt han ser om han tittar neråt. På Ottenby gjorde hon det klädd i en magtröja, i Västra Bodarna i bikini. Näste steg är massage, med början på ryggen och sedan på andra ställen. Nästa steg är sex. I Christophers fall lyckades det, och hon försvann med honom och “vilade” så fort jobbet var klart varje dag. I Jons fall lyckades det inte, tack och lov, trots att hon enträget försökte få honom att stanna hos Hanne och Martin över natten istället för att ta tåget hem. Har ingen aning om hur det hade gått annars mellan mig och Jon, så stort tack!

Dagen efter flög vi till London, och bodde i ett litet rum som i stort sett bara var sängar med ett litet bord emellan. Vi hade för det mesta fullt upp i London, och var ganska trötta på kvällarna. Eftersom jag också hade lite svårt att sova av andra anledningar (se nedan) så var jag ganska körd när vi kom tillbaka till vandrarhemmet på kvällarna. Heidi ville dock se Disney-filmer, eftersom vi föresatt oss att se allihop under resan. Två gånger under Londonvistelsen, när jag inte ville se på film, löste Heidi detta på ett sätt som jag än i dag inte riktigt vet hur jag ska tolka (eller snarare, jag vet hur jag ska tolka det efter att jag diskuterat det hela en massa med Debb, men jag vill ju inte riktigt tro att det är sant). Klädd i de där små pyjamasshortsen som nästan alla som vi träffade under resan såg vid något tillfälle satte hon sig gränsle över mitt mellangärde och började studsa upp och ner, ett beteende som jag bara kan tolka som någon form av fejksex. När jag försökte krångla mig loss flyttade hon sig bara uppåt så att hennes ben låste fast mina armar i sängen, och jag hade hennes shorts mitt i ansiktet, för att sedan kittla mig tills jag gav med mig. Trots att det bär mig emot måste jag erkänna att det fungerade båda gångerna hon försökte med detta.

Men detta var inte allt. Innan vi åkte till London gav jag henne en knämassage en gång eftersom vi varit ute och cyklat tidigare och hon sa att hennes knä gjorde ont. Efter massagen låser hon plötsligt sina ben runt mig, drar mig emot sig, och börjar dels spänna stjärtmusklerna och dels gnida sig emot mig. Detta hände också en gång i London, men då föregicks det inte av massage vad jag kan minnas, så jag vet inte vad det gick ut på.

Eller snarare, jag vet precis vad det gick ut på. Det jag kommit fram till under den veckan jag bodde hon Skyman innan jag skulle åka hem, och dessutom efter jag kom tillbaka hit, och sedermera fått bekräftat av Debb, är att mycket av det hon gjort, som jag nämnt ovan, var någon form av maktuppvisning. Hon ville visa att hon har någon form av makt över mig, och att oavsett vad hon egentligen gör kommer jag alltid att förlåte henne, för så har det alltid varit innan. Men det är också ett sätt att utnyttja mina känslor för henne, och att använda dem emot mig. Hon vet om att jag älskar henne, men när jag börjar prata om att vi kanske måste sluta umgås som vi gör, eller på annat sätt börjar dra mig ifrån henne, så svarar hon med att intensifiera någon sorts fejkrelation för att hålla mig kvar. I fallen med benen vet jag inte alls vad tanken med det skulle vara, eftersom hon inte vad jag kan se var ute efter något, medan det i fallen med gränslesittande helt klart var ett försök att få mig att göra som hon ville genom att vända mina känslor emot mig.

Redan på kvällen efter tårtkalaset hade jag bestämt mig för att avveckla våran vänskap, fast på lång sikt. Jag gjorde till och med en 12-punkters lista på saker jag skulle sluta med (köpa mat åt henne) eller vara försiktig med (bjuda över henne hit till mig ensam). Medan hon var i Portugal och sista dagarna i Sverige pratade hon i stort sett inte med mig alls, annat än när det var något hon ville, t.ex. hur ska vi få med all packning hem och liknande. Jag vet inte med säkerhet att detta egentligen var henens fel, för de tycks ha haft problem med internetuppkopplingen i Portugal, och Christopher hade tydligen inte internet alls i sin lägenhet. Hur som helst gav det mig tid att tänka en massa och förbereda mig inför vänskapsavvecklingen.

Den svåraste biten var naturligtvis att hon har rätt. Jag har i allmänhet ganska svårt för att ogilla folk någon längre tid (vissa personer undantagna), och brukar halvt på skoj säga att jag är oförmögen att hata mer än en sak samtidigt. Således skulle det vara oerhört svårt att dra igång det här så fort hon kom tillbaka hit och vi började umgås igen. Det skulle vara lätt att göra precis som jag brukar göra, och tänka att jag kanske överdriver saker och ting och att det inte är så farligt, och vips så skulle jag vara fast igen, oavsett vad jag föresatt mig att göra.

Lyckligtvis löste Heidi detta åt mig genom att redan andra kvällen börja förföra en gammal vän och kollega till mig från Ungern, och samtidigt ignorera mig totalt närhelst han var i rummet. Detta var mest tydligt vi frukosten, då hon satt och pratade med mig till han kom in, ignorerade mig medan han var där, och sedan började prata med mig igen när han gick ut för att röka. Då bestämde jag mig för att nu får det räcka. Jag försökte så gott jag kunde ignorera henne resten av konferansen, och fick Debb att hämta mig tidigare dels så att vi kunde prata om det här och dels så att jag skulle kunna komma bort därifrån så snabbt som möjligt. Så jag skickade henne ett meddelande och sa att jag förväntade mig att hon skulle komma och hämta alla sina grejer som ligger hos mig nu i helgen, och samtidigt lämna alla mina grejer hos mig. Hon skulle få tillbaka sin nyckel till hennes lägenhet och jag skulle få min till min. Sedan uppmanade jag henne att tänka väldigt noga om hon tyckte att våran vänskap hade varit värdefull, och om hon alls skulle vilja fortsätta vara vänner, vilket jag inte trodde.

Så nu sitter jag här och väntar på att klockan ska bli sju, så att jag kan bära ner alla hennes grejer utomhus. Hon kommer och hämtar dem mellan åtta och nio, och lämnar mina grejer, och sedan blir det väl några krångliga månader på jobbet innan pengarna till hennes lön tar slut i december och hon slutar på labbet. Lyckligtvis jobbar vi ju inte ihop till vardags, men vi kommer ju vara tvugna att träffas under labmöten och liknande och springa på varandra på labbet. Oerhört jobbigt.

Debb är en klippa i det här fallet. Olyckligtvis har hon haft massor av erfarenhet av partners och vänner som har utnyttjat och misshandlat henne, och har dessutom personlig erfarenhet av missbruk, tillika vuxit upp i miljöer där de flesta har haft liknande problem. Hon har dessutom varnat mig flera gånger inna för att något sådant här skulle hända, och jag har inte riktigt lyssnat. Det riktigt intressanta är att i många fall så har hon mer eller mindre korrekt kunnat förutse, baserat på egna erfarenheter, hur Heidi skulle reagera på olika saker. Hon gissade till exempel att så länge som jag viker mig för Heidi så kommer hon fortsätta ge mig ett lillfinger så att säga för att hålla kvar någon form av makt över mig, men så fort som jag slutar så kommer hon istället bli arg, vilket är precis vad som hänt nu. Så fort jag satte hårt mot hårt så började hon bli oerhört arg på skype, och det finns nu ingen återvändo till vänskap igen.

Två saker skrämmer mig mest:
1. Att Debb kunde se hur det här skulle sluta för ett halvår sedan, och trots att hon försökte varna mig så viftade jag bara bort det. Det är så oerhört lätt att låta sig förledas av känslor, speciellt när dessa manipuleras av en expert på sådant…
2. Tiotusentals kvinnor upplever det här jämt. Heidi är starkare än jag, vilket är tvärtom hur det brukar vara. Men överallt omkring oss pågår samma sak, fast med mannen som den förtryckande parten som manipulerar och utnyttjar kvinnan, och sedan, om kvinnan försöker göra något åt saker, vänder det emot dem. Jag har tur som inte är beroende av Heidi ekonomiskt eller på annat sätt, och visst är det säkert användbart att få ett pyttelitet smakprov på vad som sker runtom i stugorna hela tiden, men ändå…

Det gör oerhört ont att göra sig av med en av sina bästa vänner, i det här fallet kanske den vän någonsin som jag haft mest roligt med, och jag kan bara hoppas att Debb och andra jag pratat med har rätt när de säger att det här är rätt sak att göra, och att det kommer bli bättre på lång sikt, för på kort sikt mår jag uruselt. Det hjälper ju heller inte att jag har mina tjeckiska kollegor som bor hos mig i en månad till, så jag kan inte riktigt t.ex. bryta ihop ordentligt ifall jag inte går ner till Debb.

Det finns massa mer att säga, och framför allt har Debb varit en outsinlig källa av insikt i det här, och varit oerhört viktig när det gäller att få mig att inse varför saker skett som de skett (eller åtminstone gett en förklaring som passar med alla data…). Hoppas bara att jag lärt mig något av det. Och hoppas bara att det verkligen blir bättre på lång sikt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s